prettyhatemachine

Jag har haft en nostalginatt.
Läser massor av gamla dikter. Igen.
Hjärta och smärta.
Förlorade vänner.
Det känns olyckligt.
Men så vaknar man upp
och befinner sig i sitt nuvarande liv.
Jag har en sambo.
En väldigt fin sambo.
Jag tänker typ skaffa barn med honom.
Så småningom.

Men ändå, denna nostalgi.
Och saknad.



"det är overkligt
och jag blundar dig osynlig
jag sparar dig fortfarande
i översta byrålådan
odlar rädslan över att
tappa bort dig
och djupa hav, för korta armar
och över broar som brinner"