prettyhatemachine

Jag lyssnar på Kent ikväll. Och bara för att det tar fram det där hos mig så ska jag publicera en gammal dikt.
Ibland, ibland saknar jag den där olyckliga sidan. Det gjorde mig lite kreativ.




  plastgolv mot kinden
  jag önskar att du kunde förstå,
  det finns tider på dygnet
  som jag har svårt att andas
  utan att du blir en del
  av mitt minspel

jag har grus på kinden
jag har kvarnar i revbenen
det stannar inte
det stannar aldrig
allting maler på, jag försöker mala sönder
alla stora tankar, alla stora känslor
som du måste ha glömt här av misstag
kan du komma och hämta dem nu?

  mitt hjärta blundar dagtid
  det är hårt att se
  och det är för många rakblad
  i mitt blod som skär
  när det cirkulerar
  och ibland slår hjärtat så hårt
  att jag tror att det vill slå ihjäl mig
  jag tror att
  mitt hjärta har bestämt sig
  för att ta livet av mig
  jag skulle vilja veta
  när jag hamnade på listan
  över dödsfall på grund av
  ett argsint hjärta.

jag hatar att vara vaken
den här tiden
om du kunde dela golv med mig
om du ville dela något med mig
om du ville vara en del av mig
det spelar ingen roll
det är du redan

  ett djupt andetag ifrån
  att vilja somna nu
  jag gråter bort alla skavsår
  i lungorna inatt
  det är inte vackert att
  skriva nattpoesi
  det är sorgset
  hur kommer det sig att
  du och jag älskar nätter
  när nätterna hatar oss
  törs du utmana mörkret
  du som är mörkrädd?
  Jag ser dig ligga stilla i mörker
  kan du se mig på samma sätt?
  Jag tror att vi har gjort oss
  ensamma när vi stänger oss
  du brukar säga så, att du är ensam.

Det finns inga ord för att beskriva
vad jag vill säga till dig
mina händer har saker att viska till dig
kanske kunde du förstå det nu
snälla förstå mig
du gör mig så ensam
jag är så fruktansvärt ensam här inatt