återvändaren
Nu är det som såhär, Andreas kommer att flytta hem igen. Lumpen no more.
att man är rädd att älska den för mycket.
För ett par helger sedan var jag och Andreas på inflyttningsfest hos Olle, Jessica
och Jesper i Jönköping. Även Evelina den fina var där. Samt Jespers flicka Tess.
Plus övriga människor som jag inte känner då. Det var jäkligt skönt att träffa
JeppeoOlle. Och Evelina så klart. Ögonsten. Jag hade saknat dem så mycket.
Inga mirakel skedde. Men Olle och Andreas hälsade. Och höll sig åtminstone
på varsin kant. Men jag kunde/kan ändå inte låta bli att bli lite ledsen. Det skulle
lösa en hel massa om dom två kunde komma överens. Jag önskar så att dom
skulle kunna tycka om varandra. Men jag vet att man inte kan få önska allt.
Älskade att se Adreas och Jesper skratta tillsammans i alla fall. På det stora
hela hade vi väldigt trevligt. Jag bara saknar hur det var.
Allergier kan då vända lite upp och ner på saker. Nu kom framtiden lite plötsligt på något vis. Man har alltid pratat om hur man ska göra saker när han har kommit hem igen och haft lumpen avklarad. Men nu då? Vad ska man göra nu? Bo ihop nu? Vardå i så fall? Jag är rädd att jag kommer att följa efter honom hela tiden. Ty jag vill ju vara med honom. Men största anledningen till att jag oroar mig över att följa i hans spår är att jag kommer att göra det bara för att jag själv inte har några drömmar att följa. Jag har inga mål. Som jag och My konstaterade för ett tag sen: Inga mål. Bara klagomål. Så kan man sammanfatta det hela. Ett helt okej liv, men inget spektakulärt eller utvecklande. Jag är rädd för att stå stilla.
Jag är rädd för att vara fast.
Det är underligt att säga till någon Jag är rädd för att vara fast.
att man är rädd att älska den för mycket.
För ett par helger sedan var jag och Andreas på inflyttningsfest hos Olle, Jessica
och Jesper i Jönköping. Även Evelina den fina var där. Samt Jespers flicka Tess.
Plus övriga människor som jag inte känner då. Det var jäkligt skönt att träffa
JeppeoOlle. Och Evelina så klart. Ögonsten. Jag hade saknat dem så mycket.
Inga mirakel skedde. Men Olle och Andreas hälsade. Och höll sig åtminstone
på varsin kant. Men jag kunde/kan ändå inte låta bli att bli lite ledsen. Det skulle
lösa en hel massa om dom två kunde komma överens. Jag önskar så att dom
skulle kunna tycka om varandra. Men jag vet att man inte kan få önska allt.
Älskade att se Adreas och Jesper skratta tillsammans i alla fall. På det stora
hela hade vi väldigt trevligt. Jag bara saknar hur det var.
Kommentarer
Postat av: Marlene
Vad härligt att han kommer hem :D
Postat av: Therese
Oh vad jag saknar dig Kristina! Hemskt hemskt mycket! :/
Trackback
