prettyhatemachine

Jag promenerade i Norrköping idag. Det var ett tag sedan jag var där. Jag kände mig lika hemma och borta som vanligt. Mannen som alltid pratar med sin gud på arabiska, eller något annat språk jag inte kan tyda, var där. Precis som det ska vara när man går på drottninggatan. Idag verkade han dock tillfreds med sin gud. Eller så visste han bara inte vad han skulle säga till honom. Det är inte alltid så lätt att veta vad man ska säga till folk. Gud eller bara en människa. Hur som helst såg han ut att le mot mig. Undrar om han känner igen mig. Eller är det alltid bara jag som känner igen honom? Det är svårt att synas i Norrköping. Eller någon annan stans.

Det känns rätt ensamt att handla själv.  Och jag borde väl ha ringt någon innan jag åkte. Men jag trodde jag skulle träffa den där pojken. Men ja, tack vare min okunskap om var 3butiken ligger så gick vi om varandra. Jag är så besviken på mig själv just nu. Och jag skäms över att jag trodde att han helt enkelt inte brydde sig om att komma. Och sås tod han och väntade på ett annat ställe. Det är nästan komiskt. Nästa gång ska jag vara säker på att jag hittar stället han menar.
Gick istället och tänkte på vad alla gör. Sitter Tess böjd över böckerna idag? Hur mår Evelina? Hur många fjärliar i magen har Frida? Bor Heidi kvar i Norrköping? Jag vet inte ens det. Jag borde ringa folk.

Hade god lust att gå längs strömmen och prata med någon. Det är så skönt att bara promenera ibland. Det känns som att man sysselsätter sig med något som har lite betydelse. när man egentligen bara strövar och ventilerar huvudet. Istället för strömmen blev det idag drottninggatan bara. Upp och ner. Ner och upp. Det är underbart att se människor i rörelse. Och att världen lever. Jag brukar tjuvlyssna på vad folk pratar om. I alla fall när jag själv inte har någon att prata med själv. Det kanske är sådant man inte brukar erkänna. Men ja, man kan lära sig något ibland. Och ibland längtar jag efter att ta spårvagnen iväg från allt.